Jag tänker på gamla vänner... människor jag en gång älskat... tyckt om... umgåtts med... som valt andra vägar i livet... som nu är döda... försvunna... trasiga... knasiga... då och då gör de sig påminda... i tanken eller i verkligheten... det är tungt nog att möta dem i tanken... men att möta dem i verkligheten är sorg... särskilt när de är så söndertrasade att de inte själva inser hur tragiskt det är... suck... vi var samma... lika... en gång i tiden... men när tiden kom för vägval valde jag vägen bort... de valde vägen framåt... i full fart... ibland får någon för sig att välja om... tänka om... de söker sig då tillbaks... till mig... till oss som valde annat... de vill ha stöd och uppmuntran... höra att de är duktiga... att de är välkomna till vår del av livet... men jag har gett upp... jag orkar inte längre lyssna... lita... ta emot... stötta... peppa... för jag har lärt mig att de håller inte hela vägen... deras viljor må vara starka men köttet är för svagt... jag har förstått nu... att en människa med en tredjedel av sitt liv i galenskap och trasor inte kan förändras enbart med hjälp av lite vilja... de rasar alltid tillbaks... orkar inte kämpa... men vill inte erkänna sig besegrade... vare sig inför sig själva eller någon annan... lögnerna sprider sig som ringar på vattnet... och till en början blundar jag för dem... lögnerna... men till slut är de så övertydliga att jag inte kan bortse från dem hur gärna jag än vill... och jag måste inse att mitt liv är mitt... och deras liv är deras... jag har liksom fullt upp med att hålla mig själv på den inslagna vägen... egoistiskt kan tyckas... men sorgen i att ta emot för att sedan släppa... igen och igen och ingen... den tär allt för mycket... så nu släpper jag... den ena efter den andra... jag ger upp... erkänner dem besegrade... av galenskapen... som kanske är deras enda möjlighet till en känsla som kan liknas vid lycka...
