Folk utan egen identitet... aka härmapor...

Vissa människor gör allt de kan för att inte tycka om det man själv tycker om... förkasta det man själv tror på... idiotförklara tankar man har... eller helt enkelt bara fnysa åt det man säger... vilket syftet är kan jag bara gissa... kanske vill de idiotförklara en för att framhäva sin egen förträfflighet... eller så är de bara så jävla rädda för att ha en egen åsikt att de måste trycka ner alla andra som har en åsikt... men vad värre är... ibland anammar dessa människor senare det man själv sagt, tyckt och tänkt... och vrålar ut det som om det vore deras egna ord och åsikter... och värst av allt är att ingen annan än man själv ser igenom bluffen... suck...

En känsla som kan liknas vid lycka...

Jag tänker på gamla vänner... människor jag en gång älskat... tyckt om... umgåtts med... som valt andra vägar i livet... som nu är döda... försvunna... trasiga... knasiga... då och då gör de sig påminda... i tanken eller i verkligheten... det är tungt nog att möta dem i tanken... men att möta dem i verkligheten är sorg... särskilt när de är så söndertrasade att de inte själva inser hur tragiskt det är... suck... vi var samma... lika... en gång i tiden... men när tiden kom för vägval valde jag vägen bort... de valde vägen framåt... i full fart... ibland får någon för sig att välja om... tänka om... de söker sig då tillbaks... till mig... till oss som valde annat... de vill ha stöd och uppmuntran... höra att de är duktiga... att de är välkomna till vår del av livet... men jag har gett upp... jag orkar inte längre lyssna... lita... ta emot... stötta... peppa... för jag har lärt mig att de håller inte hela vägen... deras viljor må vara starka men köttet är för svagt... jag har förstått nu... att en människa med en tredjedel av sitt liv i galenskap och trasor inte kan förändras enbart med hjälp av lite vilja... de rasar alltid tillbaks... orkar inte kämpa... men vill inte erkänna sig besegrade... vare sig inför sig själva eller någon annan... lögnerna sprider sig som ringar på vattnet... och till en början blundar jag för dem... lögnerna... men till slut är de så övertydliga att jag inte kan bortse från dem hur gärna jag än vill... och jag måste inse att mitt liv är mitt... och deras liv är deras... jag har liksom fullt upp med att hålla mig själv på den inslagna vägen... egoistiskt kan tyckas... men sorgen i att ta emot för att sedan släppa... igen och igen och ingen... den tär allt för mycket... så nu släpper jag... den ena efter den andra... jag ger upp... erkänner dem besegrade... av galenskapen... som kanske är deras enda möjlighet till en känsla som kan liknas vid lycka...

Att vara mamma och pappa i ett...

... det är inte alltid så lätt... men vad gör man när pappan till barnet glömmer av att han har barn... när han inte ens kommer ihåg att barnet fyller år... när han ringer fram i oktober, november och undrar om jag tror att sonen vill ha en gitarr... och jag undrar om han tänker på julklappar redan... och han svarar... näää i födelsedagspresent... sonen fyller i augusti... suck... detta var förra året... vi får väl se hur det blir i år... två gånger har han ringt i år... men vi skakar mest på huvudet och rycker på axlarna nu för tiden... jag och sonen... han var sex år när han gav upp sin pappa... pga att pappan ständigt glömde av honom och gjorde honom besviken... då lovade jag honom att han aldrig mer behöver åka dit om han inte vill... nu är han 15 och säger bara "vad fan ska jag göra där... han skiter ju i mig ändå"... hmmm... men lite tungt är det... särskilt när det är mycket som händer... att vara både mamma och pappa i ett är inte alltid så lätt... att klara av att både trösta och ge kärleksråd när det tagit slut med tjejen och laga den trasiga cykeln... det är väl tur att jag är så kvinnlig av mig... och att jag hade världens bästa tekniklärare i skolan... och att jag har som måtto att "jag kan själv och det jag inte kan det får jag lära mig"... så det går faktiskt ganska bra... även om det vore skönt att ha en förälder till som uppbackning... för det är ju inte så att han inte finns... pappan... han bor tre mil bort... han prioriterar bara annat än sina barn... ibland känns det bittert... ibland sorgligt... ibland bara märkligt... för det övergår mitt förstånd... att en människa så totalt kan överge sina barn... men men... vi reder oss... och jag är faktiskt ganska bra på att vara två föräldrar i en... om jag får säga det själv... och cykeln... den är lagad och fixad... lagom till skolstarten... =)

Sjörövarfarfarns lampa...

... såhär blev det... farfarns gamla lampa från 70-talet... tillverkad av AB Stildesign... i fint sällskap av pappans gamla afrikanska masker... inhandlade när han gick i land någonstans från något fartyg någon gång på 60-talet... sjörövare... eller sjömän om man så vill... har de varit... både min far och min farfar...

I tider av separationer...

Precis som en farsot sprider sig... så sprider sig också separationer... börjar en följer alla... alla dessa kvinnor (och en och annan man) som gör allt de förmår... för barnens skull... för partnerns skull... för enkelhetens skull... de står ut, önskar, hoppas, kämpar... tills de stupar... tills de inser att de känner sig ensam... ensammare... ensammast... trots att de ingår i en relation... och så börjar de resonera... i sitt inre... med sina hjärnspöken... med sina vänner... tills de kommer fram till att de hellre är ensamma i ensamhet än ensamma i tvåsamhet... så de går... ger upp... lämnar... och kvar står partnern... med hakan nere vid knäna... efter år av rop på förändring... kärlek... närhet... eller vad det nu kan handla om... har de fortfarande inte begripit någonting... detta är genomgående i alla de separationer jag följt från åskådarplats... inkl mina egna... snart har jag inga vänner kvar som lever i en relation... och alla följer samma mönster... hon ger upp och lämnar... han står kvar och ropar efter återförening och krav på att få en chans att förändra sig... den jag trodde var stadigast är nu även hon på väg ur sin relation... och i väntan på ny bostad rymmer hon till mig... mitt hem, min telefon, min chatt och mina vinglas har de senaste åren förvandlats till terapimottagningar... för vänner på väg ur sina relationer... som om jag vore någon sorts expert på området... och kanske är jag det... eller en total katastrof om man så vill... men när det kommer till att vägra stå ut med människor som inte ger mig något är jag drottning... jag är krävande som få... vet vad jag vill och vägrar ta skit... och när det inte fungerar då lämnar jag... mitt liv är så mycket mer värt än att slösas på missnöje, irritation och osämja... samtidigt insåg jag en gång för ca 12 år sedan att människor är som de är... är värdefulla som de är... och antingen tycker jag om människor så som de är... och vill ha dem i mitt liv... eller så tycker jag inte om dem... och då plockar jag bort dem ur mitt liv... låter dem vara som de är... och hoppas för deras skull att de möter andra människor som kan älska dem som de är... och jag får leta vidare efter människor som är så som jag vill att de ska vara för att jag ska kunna tycka om dem... jag har helt enkelt ingen rätt att kräva av en annan människa att den ska ändra sig för min skull... för att jag ska stå ut med den... hmmm... jaja... hur som helst så har denna helg gått i terapins tecken... den har tillbringats med först den rymmande vännen... och sedan med den finaste vännen av dem alla... som även hon lämnat... men inte riktigt kommit vidare... vinet har flödat... samtalen har gått varma... cynismen och bitterheten har frodats... och gapskratten åt eländet har fått oss att må bättre... vin, vänner och befriande gapskratt... allt en kvinna i nöd behöver för att bli stärkt i tanke och själ... helt enkelt...

Farfars lampa!

Jag hjälpte min farfar att flytta för ett tag sedan... och där mitt i allt flyttstök stod den... en orange 70-talshistoria... det var nästan så det stod mitt namn på den... det är inte svårt att lista ut vem jag är lik... min farfar är en samlare av stora mått... sparar på allt... det kan ju vara bra att ha någon gång... och oftast är det just så... som nu till exempel... när hans gamla väl bevarade lampa kommer till användning... i mitt hem... för idag har den blivit min... hipp hurra... och den gör sig så bra... i mitt vardagsrum... som går i beige, brunt, rött och orange... ungefär som här... i mitt bloggrum... jag vet inte om det är det faktum att min barndoms somrar tillbringades i ett orange 70-talstält i Köpenhamn... eller om det har att göra med de bruna manchestermöblerna och de brunorange tapeterna i barndomshemmet... men de färgerna gör mig trygg på något vis... och häpp häpp häppy...

Vill man vara lycklig eller...

... det sägs att den är riktigt lycklig som inte sörjer det den mist eller saknar utan gläds åt det den har... och det låter ju så fint... för lycklig vill man ju vara... men det är ju så förbannat svårt att leva efter detta måtto... jag har massor... två friska barn, fina vänner som ställer upp i vått och torrt, ett hem, arbete, en fungerande bil, välmående föräldrar, pengar nog att handla ekologisk mat och kläder från Gudrun Sjöden... och mer därtill... men jag känner sällan att jag bara är glad över och tillfreds med dessa faktum... näää... gnäller gör jag och aldrig blir jag nöjd... istället går jag runt och sjunger Allan Edwall...

http://www.youtube.com/watch?v=euUzHFM-1VQ
http://www.youtube.com/watch?v=3_r0b1cJb6k

... lite bitter... lite grinig... och lite cynisk... that's me...

Besvärliga människor ger mig gråa hår...

Jag färgar över mina gråa hår... de blir fler och fler... men jag bekämpar dem som ogräs med färg liknande min egen... började färga håret när jag var 13 år... sedan dess har jag inte sett min egen färg annat än i trista utväxter... det blir 25 år nu... som någon som ser ut som jag men som ändå inte är riktigt sann... först var det svart... sen var det henna såklart... tillbaka till svart en sväng... sen var det ilsket knallrött... nu har jag tröttnat... men står inte ut med utväxt och gråa hår som vittnar om hårda dagar... så nu blir det färg som liknar min egen... men är lite lite mörkare... men hur som helt... de där gråa håren... jag vet varför de kommer... det har inte med ålder att göra... det har uteslutande att göra med alla extremt jobbiga människor i min omgivning... som tär på mig... suger ur mig min energi och livslust... den ena efter den andra visar sig vara totala bluffar... att ha känt en människa under många år och rätt vad det är inse att den inte var den man trodde... hur tacklar man det... det blir sorg... förvirring... ilska... besvikelse... bitterhet... och så de förbannade gråa håren då... egentligen borde dessa människor sponsra mig med hårfärg... för det är uteslutande deras fel att jag måste köpa den...

Jag sparar på allt...

... jag samlar, lägger undan och lånar ut... men jag gör mig sällan av med något... möbler som jag ägt och inte längre vill ha... jag säljer dem inte... istället lånar jag ut dem på obestämd tid till mina vänner... jag tror att nästan alla mina vänner har någon möbel från mig som de tar hand om... när det gäller människor fungerar jag lite på samma vis... jag sparar dem i mitt hjärta... och rätt vad det är inser jag att jag saknar dem och vill ha dem tillbaks... jag har en sådan människa i mitt hjärta nu... jag är expert på att vägra släppa det som varit... men nu har jag gjort något mycket märkligt och helt olikt mig... jag har sålt min bokhylla... och köpt nya... gamla... fina skåp på second hand... skåp med liv i... kanske också död... eftersom det var en hel möbel som blivit inlämnad i den lokala second hand-affären... men min bokhylla.... som jag älskat i hela mitt vuxna liv... nu ska den bort... jag måste... bort med lite gammalt för att glömma... för att inte kunna återvända till det gamla... jag måste komma vidare... måste komma framåt... så då börjar jag med att sälja min bokhylla...