... det är inte alltid så lätt... men vad gör man när pappan till barnet glömmer av att han har barn... när han inte ens kommer ihåg att barnet fyller år... när han ringer fram i oktober, november och undrar om jag tror att sonen vill ha en gitarr... och jag undrar om han tänker på julklappar redan... och han svarar... näää i födelsedagspresent... sonen fyller i augusti... suck... detta var förra året... vi får väl se hur det blir i år... två gånger har han ringt i år... men vi skakar mest på huvudet och rycker på axlarna nu för tiden... jag och sonen... han var sex år när han gav upp sin pappa... pga att pappan ständigt glömde av honom och gjorde honom besviken... då lovade jag honom att han aldrig mer behöver åka dit om han inte vill... nu är han 15 och säger bara "vad fan ska jag göra där... han skiter ju i mig ändå"... hmmm... men lite tungt är det... särskilt när det är mycket som händer... att vara både mamma och pappa i ett är inte alltid så lätt... att klara av att både trösta och ge kärleksråd när det tagit slut med tjejen och laga den trasiga cykeln... det är väl tur att jag är så kvinnlig av mig... och att jag hade världens bästa tekniklärare i skolan... och att jag har som måtto att "jag kan själv och det jag inte kan det får jag lära mig"... så det går faktiskt ganska bra... även om det vore skönt att ha en förälder till som uppbackning... för det är ju inte så att han inte finns... pappan... han bor tre mil bort... han prioriterar bara annat än sina barn... ibland känns det bittert... ibland sorgligt... ibland bara märkligt... för det övergår mitt förstånd... att en människa så totalt kan överge sina barn... men men... vi reder oss... och jag är faktiskt ganska bra på att vara två föräldrar i en... om jag får säga det själv... och cykeln... den är lagad och fixad... lagom till skolstarten... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar