Precis som en farsot sprider sig... så sprider sig också separationer... börjar en följer alla... alla dessa kvinnor (och en och annan man) som gör allt de förmår... för barnens skull... för partnerns skull... för enkelhetens skull... de står ut, önskar, hoppas, kämpar... tills de stupar... tills de inser att de känner sig ensam... ensammare... ensammast... trots att de ingår i en relation... och så börjar de resonera... i sitt inre... med sina hjärnspöken... med sina vänner... tills de kommer fram till att de hellre är ensamma i ensamhet än ensamma i tvåsamhet... så de går... ger upp... lämnar... och kvar står partnern... med hakan nere vid knäna... efter år av rop på förändring... kärlek... närhet... eller vad det nu kan handla om... har de fortfarande inte begripit någonting... detta är genomgående i alla de separationer jag följt från åskådarplats... inkl mina egna... snart har jag inga vänner kvar som lever i en relation... och alla följer samma mönster... hon ger upp och lämnar... han står kvar och ropar efter återförening och krav på att få en chans att förändra sig... den jag trodde var stadigast är nu även hon på väg ur sin relation... och i väntan på ny bostad rymmer hon till mig... mitt hem, min telefon, min chatt och mina vinglas har de senaste åren förvandlats till terapimottagningar... för vänner på väg ur sina relationer... som om jag vore någon sorts expert på området... och kanske är jag det... eller en total katastrof om man så vill... men när det kommer till att vägra stå ut med människor som inte ger mig något är jag drottning... jag är krävande som få... vet vad jag vill och vägrar ta skit... och när det inte fungerar då lämnar jag... mitt liv är så mycket mer värt än att slösas på missnöje, irritation och osämja... samtidigt insåg jag en gång för ca 12 år sedan att människor är som de är... är värdefulla som de är... och antingen tycker jag om människor så som de är... och vill ha dem i mitt liv... eller så tycker jag inte om dem... och då plockar jag bort dem ur mitt liv... låter dem vara som de är... och hoppas för deras skull att de möter andra människor som kan älska dem som de är... och jag får leta vidare efter människor som är så som jag vill att de ska vara för att jag ska kunna tycka om dem... jag har helt enkelt ingen rätt att kräva av en annan människa att den ska ändra sig för min skull... för att jag ska stå ut med den... hmmm... jaja... hur som helst så har denna helg gått i terapins tecken... den har tillbringats med först den rymmande vännen... och sedan med den finaste vännen av dem alla... som även hon lämnat... men inte riktigt kommit vidare... vinet har flödat... samtalen har gått varma... cynismen och bitterheten har frodats... och gapskratten åt eländet har fått oss att må bättre... vin, vänner och befriande gapskratt... allt en kvinna i nöd behöver för att bli stärkt i tanke och själ... helt enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar