Att vara mamma och pappa i ett...

... det är inte alltid så lätt... men vad gör man när pappan till barnet glömmer av att han har barn... när han inte ens kommer ihåg att barnet fyller år... när han ringer fram i oktober, november och undrar om jag tror att sonen vill ha en gitarr... och jag undrar om han tänker på julklappar redan... och han svarar... näää i födelsedagspresent... sonen fyller i augusti... suck... detta var förra året... vi får väl se hur det blir i år... två gånger har han ringt i år... men vi skakar mest på huvudet och rycker på axlarna nu för tiden... jag och sonen... han var sex år när han gav upp sin pappa... pga att pappan ständigt glömde av honom och gjorde honom besviken... då lovade jag honom att han aldrig mer behöver åka dit om han inte vill... nu är han 15 och säger bara "vad fan ska jag göra där... han skiter ju i mig ändå"... hmmm... men lite tungt är det... särskilt när det är mycket som händer... att vara både mamma och pappa i ett är inte alltid så lätt... att klara av att både trösta och ge kärleksråd när det tagit slut med tjejen och laga den trasiga cykeln... det är väl tur att jag är så kvinnlig av mig... och att jag hade världens bästa tekniklärare i skolan... och att jag har som måtto att "jag kan själv och det jag inte kan det får jag lära mig"... så det går faktiskt ganska bra... även om det vore skönt att ha en förälder till som uppbackning... för det är ju inte så att han inte finns... pappan... han bor tre mil bort... han prioriterar bara annat än sina barn... ibland känns det bittert... ibland sorgligt... ibland bara märkligt... för det övergår mitt förstånd... att en människa så totalt kan överge sina barn... men men... vi reder oss... och jag är faktiskt ganska bra på att vara två föräldrar i en... om jag får säga det själv... och cykeln... den är lagad och fixad... lagom till skolstarten... =)

Sjörövarfarfarns lampa...

... såhär blev det... farfarns gamla lampa från 70-talet... tillverkad av AB Stildesign... i fint sällskap av pappans gamla afrikanska masker... inhandlade när han gick i land någonstans från något fartyg någon gång på 60-talet... sjörövare... eller sjömän om man så vill... har de varit... både min far och min farfar...

I tider av separationer...

Precis som en farsot sprider sig... så sprider sig också separationer... börjar en följer alla... alla dessa kvinnor (och en och annan man) som gör allt de förmår... för barnens skull... för partnerns skull... för enkelhetens skull... de står ut, önskar, hoppas, kämpar... tills de stupar... tills de inser att de känner sig ensam... ensammare... ensammast... trots att de ingår i en relation... och så börjar de resonera... i sitt inre... med sina hjärnspöken... med sina vänner... tills de kommer fram till att de hellre är ensamma i ensamhet än ensamma i tvåsamhet... så de går... ger upp... lämnar... och kvar står partnern... med hakan nere vid knäna... efter år av rop på förändring... kärlek... närhet... eller vad det nu kan handla om... har de fortfarande inte begripit någonting... detta är genomgående i alla de separationer jag följt från åskådarplats... inkl mina egna... snart har jag inga vänner kvar som lever i en relation... och alla följer samma mönster... hon ger upp och lämnar... han står kvar och ropar efter återförening och krav på att få en chans att förändra sig... den jag trodde var stadigast är nu även hon på väg ur sin relation... och i väntan på ny bostad rymmer hon till mig... mitt hem, min telefon, min chatt och mina vinglas har de senaste åren förvandlats till terapimottagningar... för vänner på väg ur sina relationer... som om jag vore någon sorts expert på området... och kanske är jag det... eller en total katastrof om man så vill... men när det kommer till att vägra stå ut med människor som inte ger mig något är jag drottning... jag är krävande som få... vet vad jag vill och vägrar ta skit... och när det inte fungerar då lämnar jag... mitt liv är så mycket mer värt än att slösas på missnöje, irritation och osämja... samtidigt insåg jag en gång för ca 12 år sedan att människor är som de är... är värdefulla som de är... och antingen tycker jag om människor så som de är... och vill ha dem i mitt liv... eller så tycker jag inte om dem... och då plockar jag bort dem ur mitt liv... låter dem vara som de är... och hoppas för deras skull att de möter andra människor som kan älska dem som de är... och jag får leta vidare efter människor som är så som jag vill att de ska vara för att jag ska kunna tycka om dem... jag har helt enkelt ingen rätt att kräva av en annan människa att den ska ändra sig för min skull... för att jag ska stå ut med den... hmmm... jaja... hur som helst så har denna helg gått i terapins tecken... den har tillbringats med först den rymmande vännen... och sedan med den finaste vännen av dem alla... som även hon lämnat... men inte riktigt kommit vidare... vinet har flödat... samtalen har gått varma... cynismen och bitterheten har frodats... och gapskratten åt eländet har fått oss att må bättre... vin, vänner och befriande gapskratt... allt en kvinna i nöd behöver för att bli stärkt i tanke och själ... helt enkelt...

Farfars lampa!

Jag hjälpte min farfar att flytta för ett tag sedan... och där mitt i allt flyttstök stod den... en orange 70-talshistoria... det var nästan så det stod mitt namn på den... det är inte svårt att lista ut vem jag är lik... min farfar är en samlare av stora mått... sparar på allt... det kan ju vara bra att ha någon gång... och oftast är det just så... som nu till exempel... när hans gamla väl bevarade lampa kommer till användning... i mitt hem... för idag har den blivit min... hipp hurra... och den gör sig så bra... i mitt vardagsrum... som går i beige, brunt, rött och orange... ungefär som här... i mitt bloggrum... jag vet inte om det är det faktum att min barndoms somrar tillbringades i ett orange 70-talstält i Köpenhamn... eller om det har att göra med de bruna manchestermöblerna och de brunorange tapeterna i barndomshemmet... men de färgerna gör mig trygg på något vis... och häpp häpp häppy...